Sanna Dahlén

när jag var ca 11 år träffade min pappa Ingela
hon hade två söner, joakim och jesper
de kan ju inte varit mer än 6 och 8 år, otroligt söta små barn
så länge har jag känt joakim
han har varit som en bror sedan dess även om man glidit isär de senaste åren
man har bli vuxen, flyttar hemifrån o så

för bara ett tag sen så var vi hemma hos pappa och grillade
han hade med sin trevliga flickvän också
vi satt alla o skratta o skoja, tog kort och hade det trevligt

allt som hänt nu är bara en enda mardröm
man slutar tänka på det i några sekunder men sen kommer det tillbaka, och man blir lika chockad varje gång
va!? borta?nej nej

men sen får man upp bilder i huvudet  från när vi besökte honom på akuten
när han låg där alldeles livlös och fullt med skador och plåster
men ändå så vacker
att se hans mamma gråta av förtvivlan för att hon mist sin son
det måste vara det mest tragiska som kan hända.

när man ser de bilderna då vet man att han aldrig kommer tillbaka
och det skär verkligen i hela kroppen
denna orättvisa!

ville bara tala om vi kommer alla sakna dig
jag, resten av din familj, dina vänner
hoppas du har det bra och du tittar till oss då och då


jag har typ inga bilder på denna dator på kimmen, hitta denna på facebook